"If it didn't change your state of mind, you didn't train hard enough."

"If it didn't change your state of mind, you didn't train hard enough." - ett exempel på din inre (tränings) dialog

Tänk dig att du har vad du definierar som en "dålig dag". Tänk dig att du har ont i huvudet, att du är trött att du känner sig oinspirerad. Som att du skulle kunna ligga i sängen hela dagen. Du tänker sedan "nåväl, det må bära eller brista, det kan åtminstone inte bli så mycket sämre än såhär" så du tar dig till gymmet. Du har en redan fastställd planering för den avsedda dagen. Du vet precis vad du ska göra, det är bara att sätta igång. Du väljer ut några lämpliga vikter och så börjar du. Första set: et kände du fortfarande lite stel och kall, nästa set börjar det kännas som att du kommer in i rörelsen, i övningen. Det börjar att bli jobbigt. Du har ett set kvar. Du hämtar dig och kör ännu en vända. Sedan inser du att du sett fel, det var ytterligare EN runda till. "NEJ! Nu får det fasen vara nog" Det är din initiala tanke. Du inser att det bara är din hjärna som försöker spela dig ett spratt och du kör på samma mott som tog dig till gymmet:

"ärs, bära eller brista! Det är ju faktiskt bara sista set: et!" Du gör sista set:et och det känns faktiskt inte så illa som du trodde. Nu är det slut.

"Jahap, tänker du, var det allt? Nu när jag ändå är här och igång så kan jag ju köra en liten flås-workout."

Du fastställer vad du ska göra. Det blev förjäkligt jobbigt, jobbigare än du trodde.

"Kanske har jag överskattat min förmåga? Nåväl. Har man gett sig in i leken så får man leken tåla. Jag får inte svika mig själv (eller min eventuella coach) nu"

Plötsligt så är du inne på tredje och sista rundan. Det här känns bekant.

"Förra gången så klarade jag ju det, jag borde fixa det nu också. Såklart jag fixar det!!!"

Och du fixade det. Nu ligger du där. Svettig, fullsprängd av smärta, svett och endorfiner. Huvudvärken försvann tydligen någonstans under den sista work-outen. Du är så glad, dels för att du är klar men också och kanske främst att du faktiskt gjorde det. Du tog dig inte bara från sängen till gymmet, du gjorde dessutom ett pass, som du redan hade lovat dig själv (och din eventuella coach) och inte nog med det, så körde du ett jäkligt bra pass. Tänk, vad ett sådant till synes litet val kan vara så avgörande för din hälsa och vilken prägel det kan sätta på dagen, på morgonen, på kvällen. När det än är. Du överträffade dig själv.

Det här är såklart inget exklusivt för just gymmet. Det här är ett fenomen som går att applicera på exakt alla situationer i livet. Jag ser ofta träningen så, som en metafor för livet. Det är inget självständigt och unikt fenomen utan en naturlig del av livet, eller åtminstone bör vara, om vi bara inser att den faktiskt har en naturlig plats i vårt liv, har alltid haft och kommer alltid att ha.